Har tränat igen för första gången på tre veckor, och jag vill aldrig nånsin igen i hela mitt liv röra mig en millimeter till. Är det okej eller? Jag är heeelt jävla slut. Det har tagit typ 25 minuter att gå hem, mot vanliga 12.
Var förkyld och snuvig i två veckor, och den den senaste veckan har jag varit bortrest så det har inte varit någon ordning på nånting alls. Nu när jag äntligen tog mig till gymmet så tog det nåt enormt på kroppen. Sista tre minutrarna på löpbandet höll jag på att stupa på riktigt. Det var dock skönt att motionera bort alla aggressioner jag samlat på mig under dagen.
Appropå att stupa så kände jag under uppvärmningen att knät var instabilt och skulle ställa mig på sidan om bandet för att peta rätt det - men missade kanten på nåt sätt och tappade balansen och ena benet for iväg med bandet medan andra stod stilla på kanten. Jag lyckades få tag på armstödet och slita mig upp, men benet for iväg igen och det var faktiskt rätt läskigt. Till slut lyckades jag dra mig upp, ställa mig upp och peta knät rätt och sen springa igen.
Imorgon ska jag börja spela basket med Stockholm Snipers!! Det är ett hbt-lag med en blandning av glada amatörer och mer ambitiösa spelare. Har ambitionen att börja även i handbollsgruppen när den kommer igång. Det här med att spela i gaylag var nån sorts utopi när jag bodde i Karlstad. När jag äntligen tog mig till Stockholm började jag i Lambda volleyboll och det var skitkul - men efter två gånger pajade knäet igen. I somras kom jag iväg till läkaren, och väntar nu på operationstiden. Sen dess har jag tänkt att "så fort jag bara blivit opererad ska jag börja igen ordentligt". Men igår tänkte jag att varför ska jag vänta ända tills dess?! Jag kan ju lika gärna testa hur länge det håller, skitsamma om det skulle paja för det handlar ändå bara om mindre än en månad tills jag ska opereras! Så imorgon ska jag börja. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar