tisdag, oktober 24, 2006

Ont överallt

Alltså, det här med att träna två dagar i rad efter tre veckors uppehåll... behöver jag säga att jag över huvud taget har svårt att röra mig idag?! Det var en fajt att ta mig ur sängen i morse. Jag haltar fram när jag ställer mig upp, baksidan av låret känns som den helt gett upp.

Men kul, det var det! Det var ett väldigt trevligt gäng på basketen, de välkomnade mig mycket mer än vad volleybollgänget gjorde för ett år sedan. Man kan lätt konstatera att jag är ett hopplöst fall när det gäller att träffa korgen, men jag är i alla fall en jäkligt bra lagspelare för att inte ha spelat basket sen gympan i gymnasiet! Eller ja, hopplöst är kanske att ta i, med lite träning så ska jag nog lyckas med det också!

Vi skulle träna idag också, men pappa kommer över till Stockholm och vill käka middag ikväll så vi får flytta träningen till imorgon till förmån för ett besök på Herman's. Och jag tror att mina muskler är ganska nöjda med det faktiskt...

söndag, oktober 22, 2006

Det tar på krafterna att vara oregelbunden

Har tränat igen för första gången på tre veckor, och jag vill aldrig nånsin igen i hela mitt liv röra mig en millimeter till. Är det okej eller? Jag är heeelt jävla slut. Det har tagit typ 25 minuter att gå hem, mot vanliga 12.

Var förkyld och snuvig i två veckor, och den den senaste veckan har jag varit bortrest så det har inte varit någon ordning på nånting alls. Nu när jag äntligen tog mig till gymmet så tog det nåt enormt på kroppen. Sista tre minutrarna på löpbandet höll jag på att stupa på riktigt. Det var dock skönt att motionera bort alla aggressioner jag samlat på mig under dagen.

Appropå att stupa så kände jag under uppvärmningen att knät var instabilt och skulle ställa mig på sidan om bandet för att peta rätt det - men missade kanten på nåt sätt och tappade balansen och ena benet for iväg med bandet medan andra stod stilla på kanten. Jag lyckades få tag på armstödet och slita mig upp, men benet for iväg igen och det var faktiskt rätt läskigt. Till slut lyckades jag dra mig upp, ställa mig upp och peta knät rätt och sen springa igen.

Imorgon ska jag börja spela basket med Stockholm Snipers!! Det är ett hbt-lag med en blandning av glada amatörer och mer ambitiösa spelare. Har ambitionen att börja även i handbollsgruppen när den kommer igång. Det här med att spela i gaylag var nån sorts utopi när jag bodde i Karlstad. När jag äntligen tog mig till Stockholm började jag i Lambda volleyboll och det var skitkul - men efter två gånger pajade knäet igen. I somras kom jag iväg till läkaren, och väntar nu på operationstiden. Sen dess har jag tänkt att "så fort jag bara blivit opererad ska jag börja igen ordentligt". Men igår tänkte jag att varför ska jag vänta ända tills dess?! Jag kan ju lika gärna testa hur länge det håller, skitsamma om det skulle paja för det handlar ändå bara om mindre än en månad tills jag ska opereras! Så imorgon ska jag börja. :)

torsdag, oktober 05, 2006

Svettig men inte alls frisk

Jag är sjuuuk. Kan inte andas. Näsan är täppt så att det är som att andas genom ett sånt där smalt sugrör som man fick på en del barnkalas förr i tiden, såna som är så smala att man måste ha två för att få i sig nån Coca-Cola.

Har fått stränga restriktioner från Bella att jag inte får träna, vilket gör att hon får träna själv. Hon säger att om jag tränar så kommer jag få hjärtmuskelinflammation och då får jag inte träna på ett halvår. Ja ja, jag gör väl som hon säger några dagar då. Men det suger.

Fast jag inser att om jag skulle försöka mig på att springa på ett löpband just nu så skulle jag förmodligen falla död ner av andnöd, och det skulle ju faktiskt vara rätt tragiskt. Bättre att vänta antar jag. Och bli jättejättetrött nästa gång jag tränar för att jag inte tränat på flera veckor. Bläää.

Ååååh, kan jag inte få bli frisk nu?

Invasion av Tantmaffian!

Förra veckan efter träningen möttes vi av en total invasion av Tantmaffian i omklädningsrummet efteråt! Jag har aldrig varit med om ett sånt tjatter förut. De är värre än en hel klass med 6-åringar.

Det var barnbarn hit, stugor dit. Men höjden av alltihop kom ändå när en av tanterna vevade fram en burk honung och gav till en annan! Hon förklarade att de hade bin vid sitt land (bara uttrycket är ju hysteriskt roligt, så stockholmskt) och den andra tanten hade sitt land på samma ställe. Jag riktigt såg de långa blickarna från alla de andra tanterna. "Men vi då? Vart är vår honung? Snåljåp!" Som i lågstadiet eller dagis där man inte fick bjuda en kompis om man inte bjöd hela klassen för annars skulle de andra bli avundsjuka.

Kommer jag också att bli sådär tantig när jag blir tant? Måste jag?