onsdag, september 27, 2006

Motivationsbrist

Tänk att ibland är det så oändligt svårt att ta sig iväg någonstans. Min plan för dagen var att gå och simma någon gång under dagen. Det är ju fördelen med ett hyfsat flexibelt jobb att man kan lägga upp dagen själv och därmed kan gå iväg och göra sånt man känner för ibland. Men i morse blev det bråttom till jobbet för ett möte, sen har jag suttit här och grejat, och nu är det snart AU-möte och sen är kvällen sen och vips så blev det ingen simning idag till sist. Dåligt. Förvisso går det fortfarande att åka iväg och hinna simma utan problem, men nu är klockan fyra och då kommer kidsen och andra motionssimmare droppa in, vilket innebär betydligt mer trängsel i bassängen och det suger faktiskt rätt friskt.

Imorgon hinner inte Bella träna på morgonen, så då får jag väl gå och simma då istället. Det kan ju bli rätt bra ändå. Kan ju vara bra med en vilodag emellan ändå.

Det är så himla lätt att hitta på ursäkter hela tiden, för varför jag inte vill, kan eller orkar gå och göra nåt. En dag hinner jag inte, en annan dag är jag trött, snart får jag mensvärk, igår hade jag pms. Bella släpar med mig till gymmet, annars hade jag lätt lagt ner för länge sedan. Det är ett absolut måste att ha nån att träna med som är minst lika motiverad. Egentligen borde ju bara det faktum hur kroppen se ut räcka, men frågan jag hela tiden ställer är "Är det värt det?" Kommer jag må så mycket bättre av att träna? Kommer jag må bättre i mig själv av att gå ner i vikt? Är det värt att träna så mycket för det?

tisdag, september 26, 2006

Eye-contact

Det här med att man tittar varandra i ögonen är också väldigt fascinerande.

Jag har reflekterat över det någon annan gång, fast då när det gäller toaletter. När man möter någon som just gjort sina behov för en och nu går ut ur toaletten och man själv är på väg in till den, då möts ens blickar och man möts i något sorts samförstånd. Som att vi vet alla vad som just har hänt där inne och det för oss samman till en enhet.

Samma sak händer i gymmet. Man har inte så mycket att vila sina ögon på än de andra som tränar i gymmet, följdaktligen måste man titta på de andra. Eller stirra. En del är värre än andra. Jag vet inte vad som är grejen, att man har nån sorts samförstånd att fyfan vad det här är jobbigt, eller kämpa på, eller om det bara är att man beundrar varandras muskler.

För så är det ju onekligen. Idag var det en grabb som hade värsta musklerna. Klart att man tittar! Inte för att jag skulle vilja se ut så, utan snarare att fyfanken så han måste ha tränat, kan det verkligen vara värt det? Och Hetsgrabbarna som tränar tills de är röda i ansiktet och nästan stupar på fläcken, klart att man sitter och förfasas!

I omklädningsrummet tittar folk som sjutton. Studerar varandras kroppar, jämför sig själva, inspekterar varandras rynkor och skadegläds och blir nöjda för att de inte ser såna ut själva.

Men även där möts blickarna, inte sällan med ett leende på läpparna. Varför är det så? Vad är det folk säger, vad är det de vill? Vad är det vi har gemensamt?

Rutiner

Man inser efter några månaders träning att man fått samma träningsrutiner som de andra på gymmet. Det är läskigt och befriande på samma gång. Varje morgon när vi kommer dit vid halv 9-tiden möts vi av Äventyrsjournalisten, Hetsgrabbarna och Stönaren. Varje gång vi kommer ner i omklädningsrummet efter träningen är samma tjej där och byter om.

När vi en dag bryter våra rutiner, hoppar över en dag eller tränar två dagar i rad, är det plötsligt ett helt annat gäng i salen! Dagens stora överraskning - vem har snott mitt löpband den här gången, vem har svettat ned maskinen, eller vem är det som kommer att möta ens blick i speglarna och studera en när man tränar den här gången?