torsdag, november 09, 2006

Svettproduktion

Det är intressant med hur olika mycket människor svettas. Jag har alltid haft lite komplex för att jag svettas mycket, men jag inser mer och mer att jag faktiskt inte alls svettas särskilt mycket.

Igår när jag sprang så länge så hade svetten förvisso börjat rinna lite i pannan, men jag var inte blötare än att jag hade en mindre fläck under varje arm och att tröjan klibbade fast lite mot ryggen. Jag trodde att jag skulle ha varit genomsur vid det laget.

I söndags tränade vi också, och då var det en kille som stod i trappmaskinen och hetsade hur länge som helst. Efter ett tag noterade jag att det bokstavligen droppade om honom - det RANN svett! Hur äckligt som helst. När han till slut gick av maskinen, tog det honom säkert 5 minuter att tvätta av maskinen. Han var verkligen genomblöt, hans tröja var alldeles mörk och helt klistrad mot honom. Hela byxorna var sura, som om han hade hoppat i en pool och gått upp igen!

För ett par år sedan när jag jobbade som säljare under sommaren, så var vi på konferens i augusti ute på Ljusterö. Helgen innehöll bland annat ett gäng tävlingar (ni kan ju tänka er hur det är att ha tävlingar inom ett gäng extremt tävlingsinriktade säljare...) som avslutades med en turnering i en bordshockeyrink i jätteformat - vi satt alltså fastspända mot varsin stång och kunde bara, med hjälp av samarbete mellan varandra, röra oss i sidled och runt stången. Jag placerades med den av de andra säljarna som jag tyckte allra minst om, en riktig mansschauvinist som verkligen betedde sig som ett svin och kom med sexistiska skämt hela tiden och jag var asförbannad på honom. Det visade sig att vi dock var ett riktigt radarpar i rinken, fastspända en meter isär och med tävlingsfokuseringen påslagen. Vi kämpade - och vann alla våra matcher. Folk var djupt imponerade över hur bra jag var på detta och att jag hade en sån uthållighet - såna sporter kan jag hålla på med i all evighet om jag får för att det är så enormt roligt. Eva var också väldigt förvånad över just hur otroligt lite svettig jag var. Mannen jag hade bredvid mig i de matcher jag spelade med mitt lag, var jätteblöt och hur trött som helst, medan jag som dessutom fick spela extramatcher med de andra lagen för att några andra bangade av trötthet, var i princip torr.

Var kommer all svett på andra ifrån? Och varför blir jag inte svettig?

onsdag, november 08, 2006

Fan vad jag är bra ibland!

Ibland blir jag förvånad över vilka nivåer jag ändå kan pressa min kropp till. Nog för att jag vet att den klarar en del, men då och då överraskar den mig.

Normalt brukar jag springa 10 eller 15 minuter på löpbandet. Eller snarare, jag kör mina intervaller på 1+2 min (hastighet 6.5 resp. 9.0). De senaste gångerna har jag tröttnat efter 10 minuter och heller inte kört mer. Ibland kör jag även några minuter efter styrkemaskinerna.

Idag uppnådde jag den där känslan av att ingenting känns längre, att lungorna och benen går av sig själva, redan efter 6 minuter. Jag fortsatte att springa, och sprang, sprang, sprang och sprang. Det fanns liksom inget som stoppade mig, allt gick lätt, inget var direkt jobbigt, och jag bara fortsatte.

Till slut var jag uppe i 27 minuter. Det är nästan 3 gånger så mycket som jag sprang senaste gången, och nästan dubbelt så mycket som jag sprungit som mest i sträck. 3,66 km totalt. Ärligt talat, det är förmodligen mer än vad jag sprungit i hela mitt liv. Och varken Alf eller Bella kom fram och sa att nu borde det räcka så jag borde stänga av nu, så då fortsatte jag liksom lite till.

Efter de 27 minutrarna började dock benen bli lite trötta, och huvudet började dunka, så jag stannade. Sen tog det en stund innan jag hämtat mig och kunde sätta mig i några av maskinerna innan gymmet stängde, men det gick ändå förhållandevis snabbt. Jag är grymt glad över mina stora lungor ibland.

Det underbara efter träningspass som det här, är den enorma känslan av uppmjuknad. Jag är helt avslappnad och så skönt uppvärmd och mjuk i hela kroppen efteråt och allting liksom bara är enkelt. Det är så klart ett helvete med vikterna eftersom benen är trötta, men det är ändå ingen katastrof att plåga mig igenom det för kroppen är så varm att det går ändå.

Måste verkligen springa så oftare. Jag skulle dessutom utan problem kunna höja hastigheten med 0.5 både på gå och spring. Underbart!

onsdag, november 01, 2006

Mina älskade lungor!

Vi tränade idag igen, efter en veckas uppehåll. Det blir svårt att hinna allt när man har mycket på agendan.

I ren ilska la jag på 2½ kg på alla maskiner, med följden att när jag kom till de sista två maskinerna, mag- och ryggtränarna, så var jag helt spyfärdig. Det förstärktes dessutom av det faktum att jag inte hade ätit nånting innan vi gick dit på morgonen, utan tränade på fastande mage. Förvisso bra för förbränningen kan jag tänka mig, men nån sorts balans är väl ändå bra.

Brukar börja varje pass med att springa på löpbandet. Hur länge brukar variera efter humör, ork och tid. Jag kör alltid 1+2, dvs 1 minut gå (på tempo 6,5) och 2 minuter spring (på tempo 9,0), och sen om igen. Efter 10 min brukar jag vara tämligen svettig och ibland får det räcka där, men oftast kör jag 15 minuter. Jag är lyckligt lottad att ha väldigt stor lungkapacitet tack vare musikklassande i mellan- och högstadiet och när vi mätte lungkapaciteten i 9:an hade jag samma kapacitet som en vuxen elitidrottsman, och var näst bäst i klassen efter en kille på just det momentet. Det gör att mina lungor ändå rätt kvickt återhämtar sig efteråt, vilket är väldigt trevligt.

Idag upplevde jag dock nåt helt nytt. Efter knappt 10 minuter var jag rätt trött och tänkte avbryta, men på grund av den där ilskan så fortsatte jag ändå. Då var det som att lungorna liksom varvade ner och gick på auto, det var inte jobbigt längre! Jag hade förmodligen kunnat fortsätta springa i en halvtimme om jag velat (förutom att benen skulle ha vikt sig...), lungorna var liksom så mjuka att de bara fortsatte! Det var jättehäftigt faktiskt, jag kunde andas lugnt och bara låta benen sköta resten och benen bara rullade på och rullade på. I det här fallet körde jag två 1+2 till så jag kom upp i mina 15 min. Så här i efterhand ångrar jag nästan att jag inte fortsatte och körde tills jag stupade, men jag antar att det är bra att man slutar i tid. Bara att hoppas att samma känsla infinner sig nästa gång.

För övrigt har vi en ny typ på gymmet som jag inte sett tidigare. Han skulle lätt platsa bland hetsgrabbarna, han springer runt maskinerna, kör typ 4 upprepningar på varje, springer lite hysteriskt på löpbandet, springer till nästa maskin och pressar sig lite till. Jag förstår inte poängen egentligen, för det är ju inte direkt nån effektiv träning. Men jag antar att om det gör honom lycklig så får han väl hålla på så... Om jag inte minns fel så ger väl färre upprepningar men med mer vikt större muskler men kanske inte så mycket reell styrka och uthållighet eller förbränning.

tisdag, oktober 24, 2006

Ont överallt

Alltså, det här med att träna två dagar i rad efter tre veckors uppehåll... behöver jag säga att jag över huvud taget har svårt att röra mig idag?! Det var en fajt att ta mig ur sängen i morse. Jag haltar fram när jag ställer mig upp, baksidan av låret känns som den helt gett upp.

Men kul, det var det! Det var ett väldigt trevligt gäng på basketen, de välkomnade mig mycket mer än vad volleybollgänget gjorde för ett år sedan. Man kan lätt konstatera att jag är ett hopplöst fall när det gäller att träffa korgen, men jag är i alla fall en jäkligt bra lagspelare för att inte ha spelat basket sen gympan i gymnasiet! Eller ja, hopplöst är kanske att ta i, med lite träning så ska jag nog lyckas med det också!

Vi skulle träna idag också, men pappa kommer över till Stockholm och vill käka middag ikväll så vi får flytta träningen till imorgon till förmån för ett besök på Herman's. Och jag tror att mina muskler är ganska nöjda med det faktiskt...

söndag, oktober 22, 2006

Det tar på krafterna att vara oregelbunden

Har tränat igen för första gången på tre veckor, och jag vill aldrig nånsin igen i hela mitt liv röra mig en millimeter till. Är det okej eller? Jag är heeelt jävla slut. Det har tagit typ 25 minuter att gå hem, mot vanliga 12.

Var förkyld och snuvig i två veckor, och den den senaste veckan har jag varit bortrest så det har inte varit någon ordning på nånting alls. Nu när jag äntligen tog mig till gymmet så tog det nåt enormt på kroppen. Sista tre minutrarna på löpbandet höll jag på att stupa på riktigt. Det var dock skönt att motionera bort alla aggressioner jag samlat på mig under dagen.

Appropå att stupa så kände jag under uppvärmningen att knät var instabilt och skulle ställa mig på sidan om bandet för att peta rätt det - men missade kanten på nåt sätt och tappade balansen och ena benet for iväg med bandet medan andra stod stilla på kanten. Jag lyckades få tag på armstödet och slita mig upp, men benet for iväg igen och det var faktiskt rätt läskigt. Till slut lyckades jag dra mig upp, ställa mig upp och peta knät rätt och sen springa igen.

Imorgon ska jag börja spela basket med Stockholm Snipers!! Det är ett hbt-lag med en blandning av glada amatörer och mer ambitiösa spelare. Har ambitionen att börja även i handbollsgruppen när den kommer igång. Det här med att spela i gaylag var nån sorts utopi när jag bodde i Karlstad. När jag äntligen tog mig till Stockholm började jag i Lambda volleyboll och det var skitkul - men efter två gånger pajade knäet igen. I somras kom jag iväg till läkaren, och väntar nu på operationstiden. Sen dess har jag tänkt att "så fort jag bara blivit opererad ska jag börja igen ordentligt". Men igår tänkte jag att varför ska jag vänta ända tills dess?! Jag kan ju lika gärna testa hur länge det håller, skitsamma om det skulle paja för det handlar ändå bara om mindre än en månad tills jag ska opereras! Så imorgon ska jag börja. :)

torsdag, oktober 05, 2006

Svettig men inte alls frisk

Jag är sjuuuk. Kan inte andas. Näsan är täppt så att det är som att andas genom ett sånt där smalt sugrör som man fick på en del barnkalas förr i tiden, såna som är så smala att man måste ha två för att få i sig nån Coca-Cola.

Har fått stränga restriktioner från Bella att jag inte får träna, vilket gör att hon får träna själv. Hon säger att om jag tränar så kommer jag få hjärtmuskelinflammation och då får jag inte träna på ett halvår. Ja ja, jag gör väl som hon säger några dagar då. Men det suger.

Fast jag inser att om jag skulle försöka mig på att springa på ett löpband just nu så skulle jag förmodligen falla död ner av andnöd, och det skulle ju faktiskt vara rätt tragiskt. Bättre att vänta antar jag. Och bli jättejättetrött nästa gång jag tränar för att jag inte tränat på flera veckor. Bläää.

Ååååh, kan jag inte få bli frisk nu?

Invasion av Tantmaffian!

Förra veckan efter träningen möttes vi av en total invasion av Tantmaffian i omklädningsrummet efteråt! Jag har aldrig varit med om ett sånt tjatter förut. De är värre än en hel klass med 6-åringar.

Det var barnbarn hit, stugor dit. Men höjden av alltihop kom ändå när en av tanterna vevade fram en burk honung och gav till en annan! Hon förklarade att de hade bin vid sitt land (bara uttrycket är ju hysteriskt roligt, så stockholmskt) och den andra tanten hade sitt land på samma ställe. Jag riktigt såg de långa blickarna från alla de andra tanterna. "Men vi då? Vart är vår honung? Snåljåp!" Som i lågstadiet eller dagis där man inte fick bjuda en kompis om man inte bjöd hela klassen för annars skulle de andra bli avundsjuka.

Kommer jag också att bli sådär tantig när jag blir tant? Måste jag?

onsdag, september 27, 2006

Motivationsbrist

Tänk att ibland är det så oändligt svårt att ta sig iväg någonstans. Min plan för dagen var att gå och simma någon gång under dagen. Det är ju fördelen med ett hyfsat flexibelt jobb att man kan lägga upp dagen själv och därmed kan gå iväg och göra sånt man känner för ibland. Men i morse blev det bråttom till jobbet för ett möte, sen har jag suttit här och grejat, och nu är det snart AU-möte och sen är kvällen sen och vips så blev det ingen simning idag till sist. Dåligt. Förvisso går det fortfarande att åka iväg och hinna simma utan problem, men nu är klockan fyra och då kommer kidsen och andra motionssimmare droppa in, vilket innebär betydligt mer trängsel i bassängen och det suger faktiskt rätt friskt.

Imorgon hinner inte Bella träna på morgonen, så då får jag väl gå och simma då istället. Det kan ju bli rätt bra ändå. Kan ju vara bra med en vilodag emellan ändå.

Det är så himla lätt att hitta på ursäkter hela tiden, för varför jag inte vill, kan eller orkar gå och göra nåt. En dag hinner jag inte, en annan dag är jag trött, snart får jag mensvärk, igår hade jag pms. Bella släpar med mig till gymmet, annars hade jag lätt lagt ner för länge sedan. Det är ett absolut måste att ha nån att träna med som är minst lika motiverad. Egentligen borde ju bara det faktum hur kroppen se ut räcka, men frågan jag hela tiden ställer är "Är det värt det?" Kommer jag må så mycket bättre av att träna? Kommer jag må bättre i mig själv av att gå ner i vikt? Är det värt att träna så mycket för det?

tisdag, september 26, 2006

Eye-contact

Det här med att man tittar varandra i ögonen är också väldigt fascinerande.

Jag har reflekterat över det någon annan gång, fast då när det gäller toaletter. När man möter någon som just gjort sina behov för en och nu går ut ur toaletten och man själv är på väg in till den, då möts ens blickar och man möts i något sorts samförstånd. Som att vi vet alla vad som just har hänt där inne och det för oss samman till en enhet.

Samma sak händer i gymmet. Man har inte så mycket att vila sina ögon på än de andra som tränar i gymmet, följdaktligen måste man titta på de andra. Eller stirra. En del är värre än andra. Jag vet inte vad som är grejen, att man har nån sorts samförstånd att fyfan vad det här är jobbigt, eller kämpa på, eller om det bara är att man beundrar varandras muskler.

För så är det ju onekligen. Idag var det en grabb som hade värsta musklerna. Klart att man tittar! Inte för att jag skulle vilja se ut så, utan snarare att fyfanken så han måste ha tränat, kan det verkligen vara värt det? Och Hetsgrabbarna som tränar tills de är röda i ansiktet och nästan stupar på fläcken, klart att man sitter och förfasas!

I omklädningsrummet tittar folk som sjutton. Studerar varandras kroppar, jämför sig själva, inspekterar varandras rynkor och skadegläds och blir nöjda för att de inte ser såna ut själva.

Men även där möts blickarna, inte sällan med ett leende på läpparna. Varför är det så? Vad är det folk säger, vad är det de vill? Vad är det vi har gemensamt?

Rutiner

Man inser efter några månaders träning att man fått samma träningsrutiner som de andra på gymmet. Det är läskigt och befriande på samma gång. Varje morgon när vi kommer dit vid halv 9-tiden möts vi av Äventyrsjournalisten, Hetsgrabbarna och Stönaren. Varje gång vi kommer ner i omklädningsrummet efter träningen är samma tjej där och byter om.

När vi en dag bryter våra rutiner, hoppar över en dag eller tränar två dagar i rad, är det plötsligt ett helt annat gäng i salen! Dagens stora överraskning - vem har snott mitt löpband den här gången, vem har svettat ned maskinen, eller vem är det som kommer att möta ens blick i speglarna och studera en när man tränar den här gången?