Här kommer nästa recept!
Rödbetsquinoa med spenat & feta
4 port (ca 300 kcal/port)
3 rödbetor
2 dl quinoa
80 g babyspenat
150g fetaost (10%)
4 dl vatten
örtbuljongtärning
2 msk solrosfrön (rostade eller orostade, men inte saltade)
1 citron
1 msk olivolja
1 vitlöksklyfta
färsk basilika (några kvistar)
timjan
oregano
salt
Koka rödbetorna med skal. Låt svalna, skala och skiva/tärna dem.
Koka quinoan i vattnet tillsammans med buljongen i 25 min - när det är klart ser det nästan ut som ris som är klart, och quinoan har sugit åt sig allt vatten (men akta så det inte bränner).
Pressa citronen, blanda med olivoljan, pressa vitlöken i, och blanda i hälften av den färska basilikan (hackad), timjan, oregano och salt. Blanda ihop.
Skölj spenaten och blanda med resten av basilikan (grovhackad). Lägg upp fint i en skål, lägg över quinoan, smula fetaosten över, lägg på rödbetorna. Ringla dressingen över, och strö över solrosfröna.
Tadaaa!
Naturligtvis ska man blanda alltihop innan man äter det, då blir det godast, men det ser finare ut så här. :)
onsdag, februari 07, 2007
Quinoasallad
Eftersom den här bloggen ska vara en hälso- och nyttighetsblogg så tänkte jag att jag skulle lägga in mina fina recept här också. :) Så här kommer det första.
Linneas quinoasallad
1 port (ca 400 kcal)
½ dl okokt quinoa
1 morot
1 palsternacka
1 dl haricots verts (eller typ litegrann i alla fall)
1/3 citron
1 msk olivolja
½ vitlöksklyfta
timjan
oregano
salt
Sätt ugnen på 200 grader. Skala och skär morot och palsternacka (palsternackan i lite större bitar eftersom den blir klar snabbare). Lägg på ugnsfast form och ringla över lite olivolja. Stoppa in i ugnen i ca 15 minuter, vänd på grönsakerna efter halva tiden.
Skölj quinoan och koka den som man ska (dvs i ca 15 min). Häll av.
Pressa citronen, pressa i vitlöken, ha i olivoljan (ca 1/3-1/4 av mängden citron max), timjan & oregano (snåla inte!) och salt och blanda ihop.
Koka upp haricots vertsen tills de är lagom. Lägg quinoan i en skål/tallrik, lägg över rotfrukterna och bönorna, blanda om. Häll över dressingen och blanda om. Ät med andakt.
Helt fantastiskt gott!
Linneas quinoasallad
1 port (ca 400 kcal)
½ dl okokt quinoa
1 morot
1 palsternacka
1 dl haricots verts (eller typ litegrann i alla fall)
1/3 citron
1 msk olivolja
½ vitlöksklyfta
timjan
oregano
salt
Sätt ugnen på 200 grader. Skala och skär morot och palsternacka (palsternackan i lite större bitar eftersom den blir klar snabbare). Lägg på ugnsfast form och ringla över lite olivolja. Stoppa in i ugnen i ca 15 minuter, vänd på grönsakerna efter halva tiden.
Skölj quinoan och koka den som man ska (dvs i ca 15 min). Häll av.
Pressa citronen, pressa i vitlöken, ha i olivoljan (ca 1/3-1/4 av mängden citron max), timjan & oregano (snåla inte!) och salt och blanda ihop.
Koka upp haricots vertsen tills de är lagom. Lägg quinoan i en skål/tallrik, lägg över rotfrukterna och bönorna, blanda om. Häll över dressingen och blanda om. Ät med andakt.
Helt fantastiskt gott!
tisdag, februari 06, 2007
I've got company!
Jag har nu fått sällskap i min blogg! Det är min lillasyrra som anslutit sig till bloggen, och från och med nu handlar bloggen alltså om båda systrarnas vedermödor för att bli fit and gorgeous!
Syrran och jag är varandras motsatser i mycket av det vi gör. Det lär säkert märkas. Nåja, hon får presentera sig själv. Även om det nu inte är direkt många besökare här. :)
Syrran och jag är varandras motsatser i mycket av det vi gör. Det lär säkert märkas. Nåja, hon får presentera sig själv. Även om det nu inte är direkt många besökare här. :)
Det är tur att jag har lite jävlar anamma i kroppen ibland
Träningen idag var sjuhelvetes jobbig. När jag sprungit 16 min 3+1 på löpbandet satte jag mig på cykeln och tänkte att det var ju ändå rätt lätt sist så jag kunde ju öka motståndet lite. Oh my god, det var helt vidrigt. Efter två minuter trodde jag att jag skulle dö, eller åtminstone tappa benen. Det kanske hade varit bra att bara öka ETT steg på motståndet... Det var ren och pur envishet som fick mig att genomhärda 14 min på cykeln, även om jag sänkte motståndet ett steg efter typ 6 min och sen ytterligare ett (till det ursprungliga motståndet) efter kanske 8 min. Oj så jobbigt. Sen tänkte jag att jag måste ju ändå komma upp i de 35 min jag tränat de senaste dagarna, men när jag ställde mig på bandet igen efter cykeln så sa mina vader att nu får det fanimej vara nog. Jag fick kramp! Shit, så mycket mjölksyra visste jag inte att man kunde få. Jag insåg att det nog var tillräckligt för idag.
Sen var varenda trappa jag var tvungen att gå i en plåga. Och nu har jag känt av att högerknät (inte det opererade knät) var lite trött så jag tror nog att det kan vara bra att låta bli att överbelasta kroppen. Imorgon ska jag ta det lugnt, men jag har ändå inte tid att träna då. Kanske kan jag ta en lunchpromenad bara istället.
Förresten blev jag opepp precis innan jag skulle ner i gymmet, när min kollega sa att egentligen får man inte utnyttja sin friskvårdstimme i anslutning till dagens slut eller till lunchrasten enligt nåt kommunbeslut. Vad är det för en löjlig jävla regel? Om jag vill använda 15 min av min lunchrast, som jag annars inte behöver, till dusch och ombyte och därmed kunna dela upp min friskvårdstid till två gånger i veckan, varför skulle jag då inte få göra det?! Eller att lägga en halvtimmes träning precis när jag ska sluta, för att sedan duscha efter jobbet. Skolan förlorar ju inte på det! Ska jag då istället jobba en timme på morgonen, gå ner och lägga en timme på träning, gå upp och jobba ett par timmar, gå på lunch, jobba några timmar och sen gå hem? Det är ju JÄTTEKORKAT! När dagen blir så uppdelad så hinner man ju fan inte koncentrera sig på en sak, då kommer man aldrig igång med saker som tar en stund att göra. Bättre att jobba 4 timmar effektivt, ta 1 timme för lunch + träning, och sen jobba 3½ timme effektivt till! Blääää för byråkrati!! Nåja, jag tänker skita i det ändå. Jag kan gå ner och träna när min andra kollega är där så märks det inte att jag försvinner. Löjligt system.
Sen var varenda trappa jag var tvungen att gå i en plåga. Och nu har jag känt av att högerknät (inte det opererade knät) var lite trött så jag tror nog att det kan vara bra att låta bli att överbelasta kroppen. Imorgon ska jag ta det lugnt, men jag har ändå inte tid att träna då. Kanske kan jag ta en lunchpromenad bara istället.
Förresten blev jag opepp precis innan jag skulle ner i gymmet, när min kollega sa att egentligen får man inte utnyttja sin friskvårdstimme i anslutning till dagens slut eller till lunchrasten enligt nåt kommunbeslut. Vad är det för en löjlig jävla regel? Om jag vill använda 15 min av min lunchrast, som jag annars inte behöver, till dusch och ombyte och därmed kunna dela upp min friskvårdstid till två gånger i veckan, varför skulle jag då inte få göra det?! Eller att lägga en halvtimmes träning precis när jag ska sluta, för att sedan duscha efter jobbet. Skolan förlorar ju inte på det! Ska jag då istället jobba en timme på morgonen, gå ner och lägga en timme på träning, gå upp och jobba ett par timmar, gå på lunch, jobba några timmar och sen gå hem? Det är ju JÄTTEKORKAT! När dagen blir så uppdelad så hinner man ju fan inte koncentrera sig på en sak, då kommer man aldrig igång med saker som tar en stund att göra. Bättre att jobba 4 timmar effektivt, ta 1 timme för lunch + träning, och sen jobba 3½ timme effektivt till! Blääää för byråkrati!! Nåja, jag tänker skita i det ändå. Jag kan gå ner och träna när min andra kollega är där så märks det inte att jag försvinner. Löjligt system.
Ny på bloggen!
Hej allihop!
Här kommer Linnahs lilla skitsyster och stör er vardag ;) Jag blev så inspirerad av syrrans nya hurtiga liv att jag själv vill börja skriva träningsblogg. Men jag tror att min brist på motivation och självrespekt gör att jag inte skulle hålla uppe med träning och sådant om jag inte har någon att stå till svars för. Så nu ska jag, lillasyster Erika, också vara med och bidra HÄR med anekdoter från MIN träning, så att ni kan bedöma och förfäras över mina vanor.
Ehm...ja, träning ja...sådan existerar inte så mycket i min vardag...
Jag jobbar på Tekniska Högskolans Studentkår och är allmänt stressad över allt som är att göra. Den enda träning jag bedrivit sedan jag började här (vid nyår) är att jag tillsammans med två arbetskompisar går till och från jobbet så ofta det går. De dagar jag gör det är det kanon; det blir en timmas (relativt) rask promenad om dagen det! Men vi har lite oregelbunden arbetstid, och min motivation att gå när jag inte kan gå med de andra är...inte så stark, så ibland blir det tunnelbana ändå... :(
Och nu handlade jag saker på IKEA förra helgen så jag har inte råd att köpa träningskort.
Ska väl försöka träna på annat sätt tills vidare.
I'll let you know!!
Här kommer Linnahs lilla skitsyster och stör er vardag ;) Jag blev så inspirerad av syrrans nya hurtiga liv att jag själv vill börja skriva träningsblogg. Men jag tror att min brist på motivation och självrespekt gör att jag inte skulle hålla uppe med träning och sådant om jag inte har någon att stå till svars för. Så nu ska jag, lillasyster Erika, också vara med och bidra HÄR med anekdoter från MIN träning, så att ni kan bedöma och förfäras över mina vanor.
Ehm...ja, träning ja...sådan existerar inte så mycket i min vardag...
Jag jobbar på Tekniska Högskolans Studentkår och är allmänt stressad över allt som är att göra. Den enda träning jag bedrivit sedan jag började här (vid nyår) är att jag tillsammans med två arbetskompisar går till och från jobbet så ofta det går. De dagar jag gör det är det kanon; det blir en timmas (relativt) rask promenad om dagen det! Men vi har lite oregelbunden arbetstid, och min motivation att gå när jag inte kan gå med de andra är...inte så stark, så ibland blir det tunnelbana ändå... :(
Och nu handlade jag saker på IKEA förra helgen så jag har inte råd att köpa träningskort.
Ska väl försöka träna på annat sätt tills vidare.
I'll let you know!!
Förmodligen är det bara inbillning, men ändå
Alltså byxor börjar ju alltid hänga lite efter ett tag, det finns knappast några undantag. Efter några dagars användande är de lite säckiga i rumpan, det hör liksom till.
Men normalt sett brukar åtminstone de här jeansen vara ganska tajta i midjan när de är nytvättade. Och de brukar åtminstone inte börja hänga förrän efter en dag. Dessutom brukar det vara jobbigt att sitta i skräddarsits i dem hemma i sängen.
Alltså... Jag tror inte att jag inbillar mig, den här gången gick de lätt som en plätt att knäppa, och jag såg ut som om jag har väldens hängrumpa redan när jag satte på mig dem, alternativt som Ronny&Ragge light. Jag tror faktiskt att de 5½ kilona börjar märkas lite. Lite lite i alla fall.
Dessutom har jag börjat få en skugga i ansiktet, under kindbenen, som jag inte brukar ha. Och det är ju inte som att mitt kindben plötsligt börjat växa liksom. Jag tror nästan att det börjar synas. And I like it! Dessutom tycker jag att jag kan dra in magen bättre, haha.
Igår cyklade jag i hela 20 minuter. Det var pest, fast ändå inte så tokigt farligt. Jag lever ju fortfarande liksom. Dessutom ökade jag på mina intervaller, eller jag körde 3+1 istället för 2+1. Det är bra. Men jobbigt. Igår var det en av lärarna på skolan som tränade i gymmet så jag fick fint bita ihop på cykeln tills han var klar. Annars brukar jag alltid köra löpbandet först och cykeln sen. Kanske funkar det bättre egentligen, att göra som igår. Jag vet inte. Måste testa några gånger.
Däremot är håret hysteriskt jobbigt just nu. Det vill liksom bara hänga i ansiktet. Jag har börjat sätta upp det med spännen, med följden att jag ser ut som Pippi som just kommit ut ur en tvättmaskin. Än är det ju för kort för att ha i tofs liksom. Eller det är ju rätt långt kvar tills det funkar med tofs.
Nåt annat jag reflekterat över är min ansiktsfärg. Det är som att det går en gigantisk ådra upp i huvudet, men ingen som leder iväg blodet därifrån igen. Jag ser inte bara ut som en tomat efter träningen, jag ser ut som en rödbeta. Och det knasiga är att det verkligen bara är ansiktet. Halsen är liksom som vanligt, resten av kroppen också. Men ansiktet knallrött.
Men normalt sett brukar åtminstone de här jeansen vara ganska tajta i midjan när de är nytvättade. Och de brukar åtminstone inte börja hänga förrän efter en dag. Dessutom brukar det vara jobbigt att sitta i skräddarsits i dem hemma i sängen.
Alltså... Jag tror inte att jag inbillar mig, den här gången gick de lätt som en plätt att knäppa, och jag såg ut som om jag har väldens hängrumpa redan när jag satte på mig dem, alternativt som Ronny&Ragge light. Jag tror faktiskt att de 5½ kilona börjar märkas lite. Lite lite i alla fall.
Dessutom har jag börjat få en skugga i ansiktet, under kindbenen, som jag inte brukar ha. Och det är ju inte som att mitt kindben plötsligt börjat växa liksom. Jag tror nästan att det börjar synas. And I like it! Dessutom tycker jag att jag kan dra in magen bättre, haha.
Igår cyklade jag i hela 20 minuter. Det var pest, fast ändå inte så tokigt farligt. Jag lever ju fortfarande liksom. Dessutom ökade jag på mina intervaller, eller jag körde 3+1 istället för 2+1. Det är bra. Men jobbigt. Igår var det en av lärarna på skolan som tränade i gymmet så jag fick fint bita ihop på cykeln tills han var klar. Annars brukar jag alltid köra löpbandet först och cykeln sen. Kanske funkar det bättre egentligen, att göra som igår. Jag vet inte. Måste testa några gånger.
Däremot är håret hysteriskt jobbigt just nu. Det vill liksom bara hänga i ansiktet. Jag har börjat sätta upp det med spännen, med följden att jag ser ut som Pippi som just kommit ut ur en tvättmaskin. Än är det ju för kort för att ha i tofs liksom. Eller det är ju rätt långt kvar tills det funkar med tofs.
Nåt annat jag reflekterat över är min ansiktsfärg. Det är som att det går en gigantisk ådra upp i huvudet, men ingen som leder iväg blodet därifrån igen. Jag ser inte bara ut som en tomat efter träningen, jag ser ut som en rödbeta. Och det knasiga är att det verkligen bara är ansiktet. Halsen är liksom som vanligt, resten av kroppen också. Men ansiktet knallrött.
fredag, februari 02, 2007
Viktlöshet
Idag intervallade jag på bandet i 20 min, och sen15 min på cykeln. Det är så trevligt när man tar den där gå-minuten mellan spring-minutrarna att inse att okej, jag pallar faktiskt en intervall till utan minsta problem! Ska försöka öka successivt, men när det blir för mycket så kommer det vara svårt att träna på lunchen för då kommer jag överskrida min friskvårdstimme jättemycket. Det är förresten fantastiskt trevligt att kunna träna på betald arbetstid.
Efter träningen åt jag mat direkt, och var faktiskt mätt på ganska lite. Det är trevligt. Bäddar man med massa grönsaker först så blir det inte så mycket plats för det mindre nyttiga och det är ju bra. Det är så sjuuukt gott med mat efter att ha tränat!!
Nu när någon kom och ville bli insläppta till vaktmästarna så var det som att benen liksom gick av sig själva. Jag älskar den där känslan av viktlöshet som kommer efter träning, att inte behöva göra något för att benen ska röra sig. Jag är jättejättetrött idag, men är ändå enormt mycket piggare nu efter träningen än före. Det är så motsägelsefullt, att efter att ha tagit ut sig i gymmet vara MER pigg än innan. Men det är ju inte som att jag inte hade hört talas om det innan.
Efter träningen åt jag mat direkt, och var faktiskt mätt på ganska lite. Det är trevligt. Bäddar man med massa grönsaker först så blir det inte så mycket plats för det mindre nyttiga och det är ju bra. Det är så sjuuukt gott med mat efter att ha tränat!!
Nu när någon kom och ville bli insläppta till vaktmästarna så var det som att benen liksom gick av sig själva. Jag älskar den där känslan av viktlöshet som kommer efter träning, att inte behöva göra något för att benen ska röra sig. Jag är jättejättetrött idag, men är ändå enormt mycket piggare nu efter träningen än före. Det är så motsägelsefullt, att efter att ha tagit ut sig i gymmet vara MER pigg än innan. Men det är ju inte som att jag inte hade hört talas om det innan.
torsdag, februari 01, 2007
Det är först nu jag förstår det här med endorfiner
Idag har jag insett hur snabbt man vänjer sig vid att vara fysiskt aktiv och de endorfiner som frigörs. Igår och i måndags tränade jag i skolans gym på lunchen, igår intervallade jag först på löpbandet i 16 min (1min gå + 2min spring) och sen körde jag 14 min på cykeln (så länge har jag aldrig pallat på cykeln!!) och till sist gick jag in till styrkemaskinerna lite. På kvällen hjälpte jag också en kompis att flytta, vilket gjorde att det blev ännu mer fysiskt ansträngande, men då åt vi å andra sidan på Max först och så käkade jag kakor på kvällen.
Idag gjorde jag ingenting på lunchen, jag gick inte ens ut på promenad. Istället var min plan att åka till Forsgrenska på kvällen för att simma en stund. Det obehagliga var att det kändes i huvudet att jag inte fått nån frisk luft eller fått igång blodomloppet! När jag gick hem var jag jätteseg, som om jag aldrig riktigt kommit igång för dagen och värmt upp! Det har varit en plåga att gå i trappor hela dagen och när jag kom hem var hela kroppen matt. Jag släpade mig dock iväg till badet, ibland räcker viljestyrka ganska långt, och simmade i en halvtimme. Nu är jag som jag ska igen! Kroppen är varm och uppmjukad och jag känner mig tröttare men ändå piggare, väldigt konstigt. Jag börjar förstå varför folk blir träningsnarkomaner!
Insåg också när jag började simma att detta var första gången jag simmade sen operationen, och i början kände jag av rörelserna i ärret hela tiden. Sen glömde jag bort det. Det var i alla fall väldigt skönt att kunna simma såpass länge utan att vara orolig för att ha ont i knät i en vecka efteråt.
Idag gjorde jag ingenting på lunchen, jag gick inte ens ut på promenad. Istället var min plan att åka till Forsgrenska på kvällen för att simma en stund. Det obehagliga var att det kändes i huvudet att jag inte fått nån frisk luft eller fått igång blodomloppet! När jag gick hem var jag jätteseg, som om jag aldrig riktigt kommit igång för dagen och värmt upp! Det har varit en plåga att gå i trappor hela dagen och när jag kom hem var hela kroppen matt. Jag släpade mig dock iväg till badet, ibland räcker viljestyrka ganska långt, och simmade i en halvtimme. Nu är jag som jag ska igen! Kroppen är varm och uppmjukad och jag känner mig tröttare men ändå piggare, väldigt konstigt. Jag börjar förstå varför folk blir träningsnarkomaner!
Insåg också när jag började simma att detta var första gången jag simmade sen operationen, och i början kände jag av rörelserna i ärret hela tiden. Sen glömde jag bort det. Det var i alla fall väldigt skönt att kunna simma såpass länge utan att vara orolig för att ha ont i knät i en vecka efteråt.
måndag, januari 29, 2007
Lunchträning
Åh, så otroligt gott det är mat ibland! Tog en lunchsession i gymmet, först på bandet, sen cykeln och sen lite till på bandet. Det rinner om mig. Eller inte nu längre, men förut. Sen gick jag direkt till matsalen och käkade raggmunk och pannbiff, och det var helt fantastiskt gott! Jag åt med två av bibliotekarierna, och den ena frågade om jag varit i ett solarium eller nåt eftersom jag fått sån "fin färg", hahaha! Jag sa att ja jag ser väl ut som om jag skulle kunna fall död ner vilken sekund som helst, men hon påstod att jag bara såg frisk och fräsch ut. Jag skulle ha beskrivit det som en tomat.
torsdag, januari 25, 2007
Åh, jag är så duktig
Fy tusan, jag har så jävla ont i arslet att jag inte kommer kunna sitta på en stol på en vecka. Än mindre på en motionscykel. Varför skulle jag ge mig på de där helvetesmaskinerna för?!
Nåja, jag har tränat två dagar i rad och det är jag faktiskt ganska stolt över. Vi gick ner och testade skolans gym, igår gick jag ner själv och sprang först och sen cyklade och sen sprang lite till, och idag cyklade jag, sprang lite och sen styrketränade jag och min kollega. Ett par av de testosteronstinna 19-åringarna tittade lite på oss i ögonvrån och tyckte nog att vi var allmänt otroligt töntiga, men jag är ju så vuxen att jag inte alls behöver bry mig. Det är ju liksom jag som har månadslön och huvudnyckeln till skolan, inte dom. ;)
Jag hatar motionscyklar! Verkligen. Ändå satt jag på den jäveln i 12 intensiva minuter igår och 10 idag. Men jag inser att det verkligen passar mig bäst att börja med att springa, sen cykla när jag är uppvärmd, och sen eventuellt springa en stund till. Då pallar jag bäst. Och det är ändå konditionen som är viktigast känns det som, maskinerna känns mindre pretto, så då är det bättre att köra det som funkar än det som jag bara får ont av.
Maskinerna är inte alls som på Friskis, men jag antar att man får leva med det när det är gratis. Vissa av dem verkar en aning felkonstruerade dock, eller så är det bara jag som inte vet hur jag ska anpassa det hela.
Nu krävs verkligen någon dags vila. Får gå ut och röra på mig på lunchen imorgon för att inte stelna, och sen lite i helgen också. Men lite måste man väl vila antar jag.
Nåja, jag har tränat två dagar i rad och det är jag faktiskt ganska stolt över. Vi gick ner och testade skolans gym, igår gick jag ner själv och sprang först och sen cyklade och sen sprang lite till, och idag cyklade jag, sprang lite och sen styrketränade jag och min kollega. Ett par av de testosteronstinna 19-åringarna tittade lite på oss i ögonvrån och tyckte nog att vi var allmänt otroligt töntiga, men jag är ju så vuxen att jag inte alls behöver bry mig. Det är ju liksom jag som har månadslön och huvudnyckeln till skolan, inte dom. ;)
Jag hatar motionscyklar! Verkligen. Ändå satt jag på den jäveln i 12 intensiva minuter igår och 10 idag. Men jag inser att det verkligen passar mig bäst att börja med att springa, sen cykla när jag är uppvärmd, och sen eventuellt springa en stund till. Då pallar jag bäst. Och det är ändå konditionen som är viktigast känns det som, maskinerna känns mindre pretto, så då är det bättre att köra det som funkar än det som jag bara får ont av.
Maskinerna är inte alls som på Friskis, men jag antar att man får leva med det när det är gratis. Vissa av dem verkar en aning felkonstruerade dock, eller så är det bara jag som inte vet hur jag ska anpassa det hela.
Nu krävs verkligen någon dags vila. Får gå ut och röra på mig på lunchen imorgon för att inte stelna, och sen lite i helgen också. Men lite måste man väl vila antar jag.
onsdag, januari 24, 2007
Åh, jag är så svag för frestelserna
Tänk så lätt det är att falla till föga. Jag har varit jätteduktig ända sedan nyår, ätit nyttigt, undvikit socker, godis och kakor, promenerat på lunchen, tänkt mig för under möten och sånt och undvikit de värsta konferensfällorna, och med det också hittills gått ner 3½ kg på de 3½ veckorna som varit.
Igår var det dock kört. Det började med tårta i skolan på morgonen, nån fyllde år, och sen på eftermiddagen var det tisdagsfika. Efter det köpte jag med mig smarriga rotfrukter (jag ÄLSKAR palsternacka!!) och åkte ut till Tyresö där jag lagade till dem med olivolja i ugnen. Jag köpte med cashewnötter också och rostade på grönsakerna, men kunde inte låta bli att äta en del av det innan också. Sen var ju rotfrukterna så goda att jag inte kunde sluta äta. Sen hade de jag såg på film med sagt åt mig att köpa med en påse chips åt dem och jag gjorde det och sa bestämt att den fick de äta upp själva. Men icke... Jag skulle bara smaka en och sen var jag fast. Jag har ju för sjutton inte ätit chips på typ ett halvår, och det är ju inte ens gott!
Så när jag kom hem visade vågen en rusning på ett kilo uppåt. Naturligtvis hade det mesta av det försvunnit till morgonen, men jag står ju ändå på plus jämfört med igår morse. Men det går ju upp och ner, så är det. Min kurva ser rätt lustig ut. Men det är irriterande att man inte lyckas hålla sig från frestelserna trots att man vet att man kan, och därmed förorsaka en backe på kurvan. Nu tar det nån dag igen innan jag är nere i samma nivå som innan. Nåja.
Idag ska jag undersöka skolans gym och se om det kan gå att springa på löpband där under lunchrasten. Då tänkte jag göra det istället för att gå ut på promenad. Dessutom är det ju så jävla kallt ute just nu att man fryser näsan av sig. Vi får se hur det går.
Igår var det dock kört. Det började med tårta i skolan på morgonen, nån fyllde år, och sen på eftermiddagen var det tisdagsfika. Efter det köpte jag med mig smarriga rotfrukter (jag ÄLSKAR palsternacka!!) och åkte ut till Tyresö där jag lagade till dem med olivolja i ugnen. Jag köpte med cashewnötter också och rostade på grönsakerna, men kunde inte låta bli att äta en del av det innan också. Sen var ju rotfrukterna så goda att jag inte kunde sluta äta. Sen hade de jag såg på film med sagt åt mig att köpa med en påse chips åt dem och jag gjorde det och sa bestämt att den fick de äta upp själva. Men icke... Jag skulle bara smaka en och sen var jag fast. Jag har ju för sjutton inte ätit chips på typ ett halvår, och det är ju inte ens gott!
Så när jag kom hem visade vågen en rusning på ett kilo uppåt. Naturligtvis hade det mesta av det försvunnit till morgonen, men jag står ju ändå på plus jämfört med igår morse. Men det går ju upp och ner, så är det. Min kurva ser rätt lustig ut. Men det är irriterande att man inte lyckas hålla sig från frestelserna trots att man vet att man kan, och därmed förorsaka en backe på kurvan. Nu tar det nån dag igen innan jag är nere i samma nivå som innan. Nåja.
Idag ska jag undersöka skolans gym och se om det kan gå att springa på löpband där under lunchrasten. Då tänkte jag göra det istället för att gå ut på promenad. Dessutom är det ju så jävla kallt ute just nu att man fryser näsan av sig. Vi får se hur det går.
fredag, januari 12, 2007
Det blir aldrig som man tänkt sig
Och där tog det abrupt stopp. Det som hände var att jag åkte in på operation, plockade ur en benbit ur knät, var konvalescens ett tag, tränade en gång vilket gick finfint (det är helt fantastisk att plötsligt kunna göra allt utan att behöva krångla med knät!!) förutom att knät av naturliga skäl var lite svagt, och sen har det varit stendött. Nu gick mitt Friskis-kort ut vid nyår, jag fick jobb och flyttade, mina ambitioner om att spela handboll dog ganska snabbt i och med stressen som kommit med den nya tillvaron, och nu sitter jag här igen och har inte tid och inte ork med nånting. Ambitionen finns kvar, men när ska jag hinna?
Jag vägrar ge nyårslöften, men ett allmänt löfte till mig själv är att gå ner 10 kg. Eller nej, det är inget löfte. Det var faktiskt inte så att jag bestämde mig ens, ni vet en sån där dag då man talar om för sig själv att imorgon, då! Istället var det som att jag en dag bara gjorde det, utan direkt eftertanke. Första veckan på året gick jag ner 2 kg. Nu har det planat av, vilket suger. Men jag jobbar på det. Däremot har jag en tendens att bli våg-manisk, sådär att jag kan väga mig många många gånger per dag. Det är dåligt.
För att försöka komma igång igen så har jag börjat ta en halvtimme av min lunch för att gå på promenader. Det är faktiskt väldigt skönt, samt ett bra sätt för att lära mig omgivningarna kring mitt nya jobb. Dessutom bra att komma ifrån datorn en stund och att slippa ljuden och människorna.
Det fina med att jobba inom kommunal verksamhet är också att det finns en massa möjligheter till subventionerad träning och simning och liknande. Vi har reducerat pris på årskort i stadens simhallar (där det också finns gym), vi har möjlighet att använda oss av friskvårdstimme en gång i veckan, plus att det åtminstone tidigare har funnits nån form av idrottsförening inom personalen på arbetsplatsen. De har också köpt in ett gäng gåstavar som ingen använder. Förutom detta har vi tillgång till massör en gång i månaden, vilket kostar 100 spänn för en halvtimme! Jag tycker dock massage verkar läskigt.
Jag har hopp.
Jag vägrar ge nyårslöften, men ett allmänt löfte till mig själv är att gå ner 10 kg. Eller nej, det är inget löfte. Det var faktiskt inte så att jag bestämde mig ens, ni vet en sån där dag då man talar om för sig själv att imorgon, då! Istället var det som att jag en dag bara gjorde det, utan direkt eftertanke. Första veckan på året gick jag ner 2 kg. Nu har det planat av, vilket suger. Men jag jobbar på det. Däremot har jag en tendens att bli våg-manisk, sådär att jag kan väga mig många många gånger per dag. Det är dåligt.
För att försöka komma igång igen så har jag börjat ta en halvtimme av min lunch för att gå på promenader. Det är faktiskt väldigt skönt, samt ett bra sätt för att lära mig omgivningarna kring mitt nya jobb. Dessutom bra att komma ifrån datorn en stund och att slippa ljuden och människorna.
Det fina med att jobba inom kommunal verksamhet är också att det finns en massa möjligheter till subventionerad träning och simning och liknande. Vi har reducerat pris på årskort i stadens simhallar (där det också finns gym), vi har möjlighet att använda oss av friskvårdstimme en gång i veckan, plus att det åtminstone tidigare har funnits nån form av idrottsförening inom personalen på arbetsplatsen. De har också köpt in ett gäng gåstavar som ingen använder. Förutom detta har vi tillgång till massör en gång i månaden, vilket kostar 100 spänn för en halvtimme! Jag tycker dock massage verkar läskigt.
Jag har hopp.
torsdag, november 09, 2006
Svettproduktion
Det är intressant med hur olika mycket människor svettas. Jag har alltid haft lite komplex för att jag svettas mycket, men jag inser mer och mer att jag faktiskt inte alls svettas särskilt mycket.
Igår när jag sprang så länge så hade svetten förvisso börjat rinna lite i pannan, men jag var inte blötare än att jag hade en mindre fläck under varje arm och att tröjan klibbade fast lite mot ryggen. Jag trodde att jag skulle ha varit genomsur vid det laget.
I söndags tränade vi också, och då var det en kille som stod i trappmaskinen och hetsade hur länge som helst. Efter ett tag noterade jag att det bokstavligen droppade om honom - det RANN svett! Hur äckligt som helst. När han till slut gick av maskinen, tog det honom säkert 5 minuter att tvätta av maskinen. Han var verkligen genomblöt, hans tröja var alldeles mörk och helt klistrad mot honom. Hela byxorna var sura, som om han hade hoppat i en pool och gått upp igen!
För ett par år sedan när jag jobbade som säljare under sommaren, så var vi på konferens i augusti ute på Ljusterö. Helgen innehöll bland annat ett gäng tävlingar (ni kan ju tänka er hur det är att ha tävlingar inom ett gäng extremt tävlingsinriktade säljare...) som avslutades med en turnering i en bordshockeyrink i jätteformat - vi satt alltså fastspända mot varsin stång och kunde bara, med hjälp av samarbete mellan varandra, röra oss i sidled och runt stången. Jag placerades med den av de andra säljarna som jag tyckte allra minst om, en riktig mansschauvinist som verkligen betedde sig som ett svin och kom med sexistiska skämt hela tiden och jag var asförbannad på honom. Det visade sig att vi dock var ett riktigt radarpar i rinken, fastspända en meter isär och med tävlingsfokuseringen påslagen. Vi kämpade - och vann alla våra matcher. Folk var djupt imponerade över hur bra jag var på detta och att jag hade en sån uthållighet - såna sporter kan jag hålla på med i all evighet om jag får för att det är så enormt roligt. Eva var också väldigt förvånad över just hur otroligt lite svettig jag var. Mannen jag hade bredvid mig i de matcher jag spelade med mitt lag, var jätteblöt och hur trött som helst, medan jag som dessutom fick spela extramatcher med de andra lagen för att några andra bangade av trötthet, var i princip torr.
Var kommer all svett på andra ifrån? Och varför blir jag inte svettig?
Igår när jag sprang så länge så hade svetten förvisso börjat rinna lite i pannan, men jag var inte blötare än att jag hade en mindre fläck under varje arm och att tröjan klibbade fast lite mot ryggen. Jag trodde att jag skulle ha varit genomsur vid det laget.
I söndags tränade vi också, och då var det en kille som stod i trappmaskinen och hetsade hur länge som helst. Efter ett tag noterade jag att det bokstavligen droppade om honom - det RANN svett! Hur äckligt som helst. När han till slut gick av maskinen, tog det honom säkert 5 minuter att tvätta av maskinen. Han var verkligen genomblöt, hans tröja var alldeles mörk och helt klistrad mot honom. Hela byxorna var sura, som om han hade hoppat i en pool och gått upp igen!
För ett par år sedan när jag jobbade som säljare under sommaren, så var vi på konferens i augusti ute på Ljusterö. Helgen innehöll bland annat ett gäng tävlingar (ni kan ju tänka er hur det är att ha tävlingar inom ett gäng extremt tävlingsinriktade säljare...) som avslutades med en turnering i en bordshockeyrink i jätteformat - vi satt alltså fastspända mot varsin stång och kunde bara, med hjälp av samarbete mellan varandra, röra oss i sidled och runt stången. Jag placerades med den av de andra säljarna som jag tyckte allra minst om, en riktig mansschauvinist som verkligen betedde sig som ett svin och kom med sexistiska skämt hela tiden och jag var asförbannad på honom. Det visade sig att vi dock var ett riktigt radarpar i rinken, fastspända en meter isär och med tävlingsfokuseringen påslagen. Vi kämpade - och vann alla våra matcher. Folk var djupt imponerade över hur bra jag var på detta och att jag hade en sån uthållighet - såna sporter kan jag hålla på med i all evighet om jag får för att det är så enormt roligt. Eva var också väldigt förvånad över just hur otroligt lite svettig jag var. Mannen jag hade bredvid mig i de matcher jag spelade med mitt lag, var jätteblöt och hur trött som helst, medan jag som dessutom fick spela extramatcher med de andra lagen för att några andra bangade av trötthet, var i princip torr.
Var kommer all svett på andra ifrån? Och varför blir jag inte svettig?
onsdag, november 08, 2006
Fan vad jag är bra ibland!
Ibland blir jag förvånad över vilka nivåer jag ändå kan pressa min kropp till. Nog för att jag vet att den klarar en del, men då och då överraskar den mig.
Normalt brukar jag springa 10 eller 15 minuter på löpbandet. Eller snarare, jag kör mina intervaller på 1+2 min (hastighet 6.5 resp. 9.0). De senaste gångerna har jag tröttnat efter 10 minuter och heller inte kört mer. Ibland kör jag även några minuter efter styrkemaskinerna.
Idag uppnådde jag den där känslan av att ingenting känns längre, att lungorna och benen går av sig själva, redan efter 6 minuter. Jag fortsatte att springa, och sprang, sprang, sprang och sprang. Det fanns liksom inget som stoppade mig, allt gick lätt, inget var direkt jobbigt, och jag bara fortsatte.
Till slut var jag uppe i 27 minuter. Det är nästan 3 gånger så mycket som jag sprang senaste gången, och nästan dubbelt så mycket som jag sprungit som mest i sträck. 3,66 km totalt. Ärligt talat, det är förmodligen mer än vad jag sprungit i hela mitt liv. Och varken Alf eller Bella kom fram och sa att nu borde det räcka så jag borde stänga av nu, så då fortsatte jag liksom lite till.
Efter de 27 minutrarna började dock benen bli lite trötta, och huvudet började dunka, så jag stannade. Sen tog det en stund innan jag hämtat mig och kunde sätta mig i några av maskinerna innan gymmet stängde, men det gick ändå förhållandevis snabbt. Jag är grymt glad över mina stora lungor ibland.
Det underbara efter träningspass som det här, är den enorma känslan av uppmjuknad. Jag är helt avslappnad och så skönt uppvärmd och mjuk i hela kroppen efteråt och allting liksom bara är enkelt. Det är så klart ett helvete med vikterna eftersom benen är trötta, men det är ändå ingen katastrof att plåga mig igenom det för kroppen är så varm att det går ändå.
Måste verkligen springa så oftare. Jag skulle dessutom utan problem kunna höja hastigheten med 0.5 både på gå och spring. Underbart!
Normalt brukar jag springa 10 eller 15 minuter på löpbandet. Eller snarare, jag kör mina intervaller på 1+2 min (hastighet 6.5 resp. 9.0). De senaste gångerna har jag tröttnat efter 10 minuter och heller inte kört mer. Ibland kör jag även några minuter efter styrkemaskinerna.
Idag uppnådde jag den där känslan av att ingenting känns längre, att lungorna och benen går av sig själva, redan efter 6 minuter. Jag fortsatte att springa, och sprang, sprang, sprang och sprang. Det fanns liksom inget som stoppade mig, allt gick lätt, inget var direkt jobbigt, och jag bara fortsatte.
Till slut var jag uppe i 27 minuter. Det är nästan 3 gånger så mycket som jag sprang senaste gången, och nästan dubbelt så mycket som jag sprungit som mest i sträck. 3,66 km totalt. Ärligt talat, det är förmodligen mer än vad jag sprungit i hela mitt liv. Och varken Alf eller Bella kom fram och sa att nu borde det räcka så jag borde stänga av nu, så då fortsatte jag liksom lite till.
Efter de 27 minutrarna började dock benen bli lite trötta, och huvudet började dunka, så jag stannade. Sen tog det en stund innan jag hämtat mig och kunde sätta mig i några av maskinerna innan gymmet stängde, men det gick ändå förhållandevis snabbt. Jag är grymt glad över mina stora lungor ibland.
Det underbara efter träningspass som det här, är den enorma känslan av uppmjuknad. Jag är helt avslappnad och så skönt uppvärmd och mjuk i hela kroppen efteråt och allting liksom bara är enkelt. Det är så klart ett helvete med vikterna eftersom benen är trötta, men det är ändå ingen katastrof att plåga mig igenom det för kroppen är så varm att det går ändå.
Måste verkligen springa så oftare. Jag skulle dessutom utan problem kunna höja hastigheten med 0.5 både på gå och spring. Underbart!
onsdag, november 01, 2006
Mina älskade lungor!
Vi tränade idag igen, efter en veckas uppehåll. Det blir svårt att hinna allt när man har mycket på agendan.
I ren ilska la jag på 2½ kg på alla maskiner, med följden att när jag kom till de sista två maskinerna, mag- och ryggtränarna, så var jag helt spyfärdig. Det förstärktes dessutom av det faktum att jag inte hade ätit nånting innan vi gick dit på morgonen, utan tränade på fastande mage. Förvisso bra för förbränningen kan jag tänka mig, men nån sorts balans är väl ändå bra.
Brukar börja varje pass med att springa på löpbandet. Hur länge brukar variera efter humör, ork och tid. Jag kör alltid 1+2, dvs 1 minut gå (på tempo 6,5) och 2 minuter spring (på tempo 9,0), och sen om igen. Efter 10 min brukar jag vara tämligen svettig och ibland får det räcka där, men oftast kör jag 15 minuter. Jag är lyckligt lottad att ha väldigt stor lungkapacitet tack vare musikklassande i mellan- och högstadiet och när vi mätte lungkapaciteten i 9:an hade jag samma kapacitet som en vuxen elitidrottsman, och var näst bäst i klassen efter en kille på just det momentet. Det gör att mina lungor ändå rätt kvickt återhämtar sig efteråt, vilket är väldigt trevligt.
Idag upplevde jag dock nåt helt nytt. Efter knappt 10 minuter var jag rätt trött och tänkte avbryta, men på grund av den där ilskan så fortsatte jag ändå. Då var det som att lungorna liksom varvade ner och gick på auto, det var inte jobbigt längre! Jag hade förmodligen kunnat fortsätta springa i en halvtimme om jag velat (förutom att benen skulle ha vikt sig...), lungorna var liksom så mjuka att de bara fortsatte! Det var jättehäftigt faktiskt, jag kunde andas lugnt och bara låta benen sköta resten och benen bara rullade på och rullade på. I det här fallet körde jag två 1+2 till så jag kom upp i mina 15 min. Så här i efterhand ångrar jag nästan att jag inte fortsatte och körde tills jag stupade, men jag antar att det är bra att man slutar i tid. Bara att hoppas att samma känsla infinner sig nästa gång.
För övrigt har vi en ny typ på gymmet som jag inte sett tidigare. Han skulle lätt platsa bland hetsgrabbarna, han springer runt maskinerna, kör typ 4 upprepningar på varje, springer lite hysteriskt på löpbandet, springer till nästa maskin och pressar sig lite till. Jag förstår inte poängen egentligen, för det är ju inte direkt nån effektiv träning. Men jag antar att om det gör honom lycklig så får han väl hålla på så... Om jag inte minns fel så ger väl färre upprepningar men med mer vikt större muskler men kanske inte så mycket reell styrka och uthållighet eller förbränning.
I ren ilska la jag på 2½ kg på alla maskiner, med följden att när jag kom till de sista två maskinerna, mag- och ryggtränarna, så var jag helt spyfärdig. Det förstärktes dessutom av det faktum att jag inte hade ätit nånting innan vi gick dit på morgonen, utan tränade på fastande mage. Förvisso bra för förbränningen kan jag tänka mig, men nån sorts balans är väl ändå bra.
Brukar börja varje pass med att springa på löpbandet. Hur länge brukar variera efter humör, ork och tid. Jag kör alltid 1+2, dvs 1 minut gå (på tempo 6,5) och 2 minuter spring (på tempo 9,0), och sen om igen. Efter 10 min brukar jag vara tämligen svettig och ibland får det räcka där, men oftast kör jag 15 minuter. Jag är lyckligt lottad att ha väldigt stor lungkapacitet tack vare musikklassande i mellan- och högstadiet och när vi mätte lungkapaciteten i 9:an hade jag samma kapacitet som en vuxen elitidrottsman, och var näst bäst i klassen efter en kille på just det momentet. Det gör att mina lungor ändå rätt kvickt återhämtar sig efteråt, vilket är väldigt trevligt.
Idag upplevde jag dock nåt helt nytt. Efter knappt 10 minuter var jag rätt trött och tänkte avbryta, men på grund av den där ilskan så fortsatte jag ändå. Då var det som att lungorna liksom varvade ner och gick på auto, det var inte jobbigt längre! Jag hade förmodligen kunnat fortsätta springa i en halvtimme om jag velat (förutom att benen skulle ha vikt sig...), lungorna var liksom så mjuka att de bara fortsatte! Det var jättehäftigt faktiskt, jag kunde andas lugnt och bara låta benen sköta resten och benen bara rullade på och rullade på. I det här fallet körde jag två 1+2 till så jag kom upp i mina 15 min. Så här i efterhand ångrar jag nästan att jag inte fortsatte och körde tills jag stupade, men jag antar att det är bra att man slutar i tid. Bara att hoppas att samma känsla infinner sig nästa gång.
För övrigt har vi en ny typ på gymmet som jag inte sett tidigare. Han skulle lätt platsa bland hetsgrabbarna, han springer runt maskinerna, kör typ 4 upprepningar på varje, springer lite hysteriskt på löpbandet, springer till nästa maskin och pressar sig lite till. Jag förstår inte poängen egentligen, för det är ju inte direkt nån effektiv träning. Men jag antar att om det gör honom lycklig så får han väl hålla på så... Om jag inte minns fel så ger väl färre upprepningar men med mer vikt större muskler men kanske inte så mycket reell styrka och uthållighet eller förbränning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)