Ont överallt

Alltså, det här med att träna två dagar i rad efter tre veckors uppehåll... behöver jag säga att jag över huvud taget har svårt att röra mig idag?! Det var en fajt att ta mig ur sängen i morse. Jag haltar fram när jag ställer mig upp, baksidan av låret känns som den helt gett upp.

Men kul, det var det! Det var ett väldigt trevligt gäng på basketen, de välkomnade mig mycket mer än vad volleybollgänget gjorde för ett år sedan. Man kan lätt konstatera att jag är ett hopplöst fall när det gäller att träffa korgen, men jag är i alla fall en jäkligt bra lagspelare för att inte ha spelat basket sen gympan i gymnasiet! Eller ja, hopplöst är kanske att ta i, med lite träning så ska jag nog lyckas med det också!

Vi skulle träna idag också, men pappa kommer över till Stockholm och vill käka middag ikväll så vi får flytta träningen till imorgon till förmån för ett besök på Herman's. Och jag tror att mina muskler är ganska nöjda med det faktiskt...

Det tar på krafterna att vara oregelbunden

Har tränat igen för första gången på tre veckor, och jag vill aldrig nånsin igen i hela mitt liv röra mig en millimeter till. Är det okej eller? Jag är heeelt jävla slut. Det har tagit typ 25 minuter att gå hem, mot vanliga 12.

Var förkyld och snuvig i två veckor, och den den senaste veckan har jag varit bortrest så det har inte varit någon ordning på nånting alls. Nu när jag äntligen tog mig till gymmet så tog det nåt enormt på kroppen. Sista tre minutrarna på löpbandet höll jag på att stupa på riktigt. Det var dock skönt att motionera bort alla aggressioner jag samlat på mig under dagen.

Appropå att stupa så kände jag under uppvärmningen att knät var instabilt och skulle ställa mig på sidan om bandet för att peta rätt det - men missade kanten på nåt sätt och tappade balansen och ena benet for iväg med bandet medan andra stod stilla på kanten. Jag lyckades få tag på armstödet och slita mig upp, men benet for iväg igen och det var faktiskt rätt läskigt. Till slut lyckades jag dra mig upp, ställa mig upp och peta knät rätt och sen springa igen.

Imorgon ska jag börja spela basket med Stockholm Snipers!! Det är ett hbt-lag med en blandning av glada amatörer och mer ambitiösa spelare. Har ambitionen att börja även i handbollsgruppen när den kommer igång. Det här med att spela i gaylag var nån sorts utopi när jag bodde i Karlstad. När jag äntligen tog mig till Stockholm började jag i Lambda volleyboll och det var skitkul - men efter två gånger pajade knäet igen. I somras kom jag iväg till läkaren, och väntar nu på operationstiden. Sen dess har jag tänkt att "så fort jag bara blivit opererad ska jag börja igen ordentligt". Men igår tänkte jag att varför ska jag vänta ända tills dess?! Jag kan ju lika gärna testa hur länge det håller, skitsamma om det skulle paja för det handlar ändå bara om mindre än en månad tills jag ska opereras! Så imorgon ska jag börja. :)

Svettig men inte alls frisk

Jag är sjuuuk. Kan inte andas. Näsan är täppt så att det är som att andas genom ett sånt där smalt sugrör som man fick på en del barnkalas förr i tiden, såna som är så smala att man måste ha två för att få i sig nån Coca-Cola.

Har fått stränga restriktioner från Bella att jag inte får träna, vilket gör att hon får träna själv. Hon säger att om jag tränar så kommer jag få hjärtmuskelinflammation och då får jag inte träna på ett halvår. Ja ja, jag gör väl som hon säger några dagar då. Men det suger.

Fast jag inser att om jag skulle försöka mig på att springa på ett löpband just nu så skulle jag förmodligen falla död ner av andnöd, och det skulle ju faktiskt vara rätt tragiskt. Bättre att vänta antar jag. Och bli jättejättetrött nästa gång jag tränar för att jag inte tränat på flera veckor. Bläää.

Ååååh, kan jag inte få bli frisk nu?

Invasion av Tantmaffian!

Förra veckan efter träningen möttes vi av en total invasion av Tantmaffian i omklädningsrummet efteråt! Jag har aldrig varit med om ett sånt tjatter förut. De är värre än en hel klass med 6-åringar.

Det var barnbarn hit, stugor dit. Men höjden av alltihop kom ändå när en av tanterna vevade fram en burk honung och gav till en annan! Hon förklarade att de hade bin vid sitt land (bara uttrycket är ju hysteriskt roligt, så stockholmskt) och den andra tanten hade sitt land på samma ställe. Jag riktigt såg de långa blickarna från alla de andra tanterna. "Men vi då? Vart är vår honung? Snåljåp!" Som i lågstadiet eller dagis där man inte fick bjuda en kompis om man inte bjöd hela klassen för annars skulle de andra bli avundsjuka.

Kommer jag också att bli sådär tantig när jag blir tant? Måste jag?

Motivationsbrist

Tänk att ibland är det så oändligt svårt att ta sig iväg någonstans. Min plan för dagen var att gå och simma någon gång under dagen. Det är ju fördelen med ett hyfsat flexibelt jobb att man kan lägga upp dagen själv och därmed kan gå iväg och göra sånt man känner för ibland. Men i morse blev det bråttom till jobbet för ett möte, sen har jag suttit här och grejat, och nu är det snart AU-möte och sen är kvällen sen och vips så blev det ingen simning idag till sist. Dåligt. Förvisso går det fortfarande att åka iväg och hinna simma utan problem, men nu är klockan fyra och då kommer kidsen och andra motionssimmare droppa in, vilket innebär betydligt mer trängsel i bassängen och det suger faktiskt rätt friskt.

Imorgon hinner inte Bella träna på morgonen, så då får jag väl gå och simma då istället. Det kan ju bli rätt bra ändå. Kan ju vara bra med en vilodag emellan ändå.

Det är så himla lätt att hitta på ursäkter hela tiden, för varför jag inte vill, kan eller orkar gå och göra nåt. En dag hinner jag inte, en annan dag är jag trött, snart får jag mensvärk, igår hade jag pms. Bella släpar med mig till gymmet, annars hade jag lätt lagt ner för länge sedan. Det är ett absolut måste att ha nån att träna med som är minst lika motiverad. Egentligen borde ju bara det faktum hur kroppen se ut räcka, men frågan jag hela tiden ställer är "Är det värt det?" Kommer jag må så mycket bättre av att träna? Kommer jag må bättre i mig själv av att gå ner i vikt? Är det värt att träna så mycket för det?

Eye-contact

Det här med att man tittar varandra i ögonen är också väldigt fascinerande.

Jag har reflekterat över det någon annan gång, fast då när det gäller toaletter. När man möter någon som just gjort sina behov för en och nu går ut ur toaletten och man själv är på väg in till den, då möts ens blickar och man möts i något sorts samförstånd. Som att vi vet alla vad som just har hänt där inne och det för oss samman till en enhet.

Samma sak händer i gymmet. Man har inte så mycket att vila sina ögon på än de andra som tränar i gymmet, följdaktligen måste man titta på de andra. Eller stirra. En del är värre än andra. Jag vet inte vad som är grejen, att man har nån sorts samförstånd att fyfan vad det här är jobbigt, eller kämpa på, eller om det bara är att man beundrar varandras muskler.

För så är det ju onekligen. Idag var det en grabb som hade värsta musklerna. Klart att man tittar! Inte för att jag skulle vilja se ut så, utan snarare att fyfanken så han måste ha tränat, kan det verkligen vara värt det? Och Hetsgrabbarna som tränar tills de är röda i ansiktet och nästan stupar på fläcken, klart att man sitter och förfasas!

I omklädningsrummet tittar folk som sjutton. Studerar varandras kroppar, jämför sig själva, inspekterar varandras rynkor och skadegläds och blir nöjda för att de inte ser såna ut själva.

Men även där möts blickarna, inte sällan med ett leende på läpparna. Varför är det så? Vad är det folk säger, vad är det de vill? Vad är det vi har gemensamt?

Rutiner

Man inser efter några månaders träning att man fått samma träningsrutiner som de andra på gymmet. Det är läskigt och befriande på samma gång. Varje morgon när vi kommer dit vid halv 9-tiden möts vi av Äventyrsjournalisten, Hetsgrabbarna och Stönaren. Varje gång vi kommer ner i omklädningsrummet efter träningen är samma tjej där och byter om.

När vi en dag bryter våra rutiner, hoppar över en dag eller tränar två dagar i rad, är det plötsligt ett helt annat gäng i salen! Dagens stora överraskning - vem har snott mitt löpband den här gången, vem har svettat ned maskinen, eller vem är det som kommer att möta ens blick i speglarna och studera en när man tränar den här gången?