fredag, mars 16, 2007

Förslappelse

De senaste två veckorna har varit pinsamt sega. Jag har inte orkat släpa mig ner i gymmet, inte orkat byta om för att göra något. Dessutom har jag haft andra trevligheter som lockat och som inte gjort träningsmotivationen särskilt hög. Träning skulle man kanske kunna säga har skett, om än i andra former, men inte träning som motiverar den ökning av matintag som skett. Det är jättedåligt. Jag har bara på de senaste dagarna nu gått upp över ett kilo och det känns inte bra. Jag ska ju gå åt andra hållet liksom. Dessutom känner jag mig tjock igen när jag ser mig i spegeln. Jag måste fortsätta gå nedåt. Det är ju dock så mycket annat hela tiden. Möten, konferenser, hotellfrukostar, dejter, fikan. Igår var vi på Chutney och åt jättegod veganmiddag, men det är inte bra för vikten.

Idag har jag sagt åt mig själv att skärpa mig. Jag har börjat äta mer frukt de senaste veckorna (jag har saknat frukt!), käkat vitaminer för aften vilket ju är bra för även resten av kroppen, och dessutom är ju min tjej vegan vilket gör att jag plötsligt konverterat till vegetarian på riktigt (annars får jag inte hångla!) och det ger också sundare mat.

En annan bieffekt av att jag inte tränat är att jag direkt märker att jag blir stel i höfterna och att det gör ont för att jag sitter stilla framför datorn hela dagen. Jag vet inte om det var för att jag tränade så väldigt mycket förut och plötsligt slutade, men hur som helst känns det som att det är värt att röra sig bara för att slippa det. Så de senaste dagarna nu har jag återupptagit mina lunchpromenader, och det känns onekligen väldigt skönt i vårsolen. Idag började jag traska, och sen när jag gått en stund tänkte jag att jag har ju faktiskt inte använt min friskvårdstimme den här veckan så jag bestämde mig för att fortsätta gå och se hur långt jag kom och hur långt jag orkade. Jag hamnade längs vattnet i Fredhäll och traskade ända till Kristineberg innan jag började gå tillbaka. Jag hade inte en blekaste aning om var jag var egentligen, även om mitt lokalsinne förstås sa mig att jag hade koll. 55 min var jag ute till sist innan jag kände att de nog skulle börja undra på kontoret snart, och nu sitter jag och blodet i årorna flyter så snabbt att det verkligen pirrar i hela benen och kroppen.

Jag har nån sorts plan om att försöka börja gå ut på morgnarna eller att springa på kvällarna. Jag kan ju faktiskt springa, det vet jag ju nu. Jag måste motivera mig, jag ska ju avverka minst 10 till! Då kan jag inte sluta nu.

Inga kommentarer: