torsdag, februari 01, 2007

Det är först nu jag förstår det här med endorfiner

Idag har jag insett hur snabbt man vänjer sig vid att vara fysiskt aktiv och de endorfiner som frigörs. Igår och i måndags tränade jag i skolans gym på lunchen, igår intervallade jag först på löpbandet i 16 min (1min gå + 2min spring) och sen körde jag 14 min på cykeln (så länge har jag aldrig pallat på cykeln!!) och till sist gick jag in till styrkemaskinerna lite. På kvällen hjälpte jag också en kompis att flytta, vilket gjorde att det blev ännu mer fysiskt ansträngande, men då åt vi å andra sidan på Max först och så käkade jag kakor på kvällen.

Idag gjorde jag ingenting på lunchen, jag gick inte ens ut på promenad. Istället var min plan att åka till Forsgrenska på kvällen för att simma en stund. Det obehagliga var att det kändes i huvudet att jag inte fått nån frisk luft eller fått igång blodomloppet! När jag gick hem var jag jätteseg, som om jag aldrig riktigt kommit igång för dagen och värmt upp! Det har varit en plåga att gå i trappor hela dagen och när jag kom hem var hela kroppen matt. Jag släpade mig dock iväg till badet, ibland räcker viljestyrka ganska långt, och simmade i en halvtimme. Nu är jag som jag ska igen! Kroppen är varm och uppmjukad och jag känner mig tröttare men ändå piggare, väldigt konstigt. Jag börjar förstå varför folk blir träningsnarkomaner!

Insåg också när jag började simma att detta var första gången jag simmade sen operationen, och i början kände jag av rörelserna i ärret hela tiden. Sen glömde jag bort det. Det var i alla fall väldigt skönt att kunna simma såpass länge utan att vara orolig för att ha ont i knät i en vecka efteråt.

Inga kommentarer: