Idag känns allt lite bättre och jag cyklade 20 minuter och intervallade 16 minuter på löpbandet. Är mycket mör i kroppen, men det var skönt. Insåg att jag förmodligen bör komma på nåt väldigt viktigt att tänka på lagom tills jag går ner till gymmet, då är det mycket lättare. Idag kom jag på en idé mitt i träningen och då försvann minutrarna mycket snabbare. Det är väl så att när man inte mår helt bra mentalt så blir också träningen mycket jobbigare. Även på vågen syns det att jag skärpt till mig, har inte gått ner något totalt sett sen förra veckan - men med tanke på vilken oregelbunden viktkurva jag haft nu så är jag ändå rätt nöjd med att vara nere på förra veckans vikt igen. Jobbet har bjudit på alldeles för mycket onyttigt, och möten jag har varit på har inneburit ost och mackor och massor av sånt som får vågen att flacka.
Det allra bästa med att gå ner i vikt måste ändå vara hur jag väldigt påtagligt ändå ser hur jag minskar i omfång. Brösten till exempel, annars är jag väl i överkanten av min storlek men nu minskar de och börjar bli i underkant på storleken istället. Det kanske kan verka bakvänt att man vill att brösten ska bli mindre med tanke på hur många som vill ha större. Men jag lovar att om jag kunde så skulle jag ge bort dem helt! Att de minskar är otroligt skönt. Ser också på magen hur det överflödiga minskar, det kanske inte är så påtagligt för alla andra, men jag som lever med mig själv varje dag ser det.
Däremot tycker jag inte att konditionen blir bättre i den takt som den borde. Jag orkar ju inte mycket mer nu än vad jag gjorde från början. Eller lite kanske, cyklingen är ju enklare och jag antar att jag plågade mig mer för att orka med minutrarna på bandet förut och jag har ju ändå ökat trycket på intervallen från 2+1 till 3+1, men det känns ändå inte som det. Å andra sidan har jag väl inte tid att träna under längre tider ändå, inte på luncherna i alla fall. En dryg halvtimmes träning är vad jag har samvete att vara borta för.
Förra gången jag gick ner i vikt på allvar så gick det i ungefär samma takt egentligen (i snitt är det ju ungefär 1 kg per vecka nu och det är väl rätt sunt tror jag), men då tröttnade jag efter de första 8 kilona. Sen tog det ytterligare ett halvår innan jag orkade mer, och då fick jag bort 5 till innan det sakta började krypa uppåt igen. Den här gången ska jag inte tröttna efter 8, för jag vet att jag kan och att det inte är särskilt konstigt att det börjar bli jobbigt efter ett tag.
Det kanske är så att jag borde komma på något jag ska göra när jag nått 10. Jag vet inte. Till att börja med väntar jag ju på att min nya skjorta ska sitta perfekt. Den är liiite tajt nu även om den funkar, men några kilon till så blir den perfekt och den är verkligen skitsnygg. Men nåt mer seriöst borde jag väl uppmuntra mig själv med. Men vad?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar