Ibland blir jag förvånad över vilka nivåer jag ändå kan pressa min kropp till. Nog för att jag vet att den klarar en del, men då och då överraskar den mig.
Normalt brukar jag springa 10 eller 15 minuter på löpbandet. Eller snarare, jag kör mina intervaller på 1+2 min (hastighet 6.5 resp. 9.0). De senaste gångerna har jag tröttnat efter 10 minuter och heller inte kört mer. Ibland kör jag även några minuter efter styrkemaskinerna.
Idag uppnådde jag den där känslan av att ingenting känns längre, att lungorna och benen går av sig själva, redan efter 6 minuter. Jag fortsatte att springa, och sprang, sprang, sprang och sprang. Det fanns liksom inget som stoppade mig, allt gick lätt, inget var direkt jobbigt, och jag bara fortsatte.
Till slut var jag uppe i 27 minuter. Det är nästan 3 gånger så mycket som jag sprang senaste gången, och nästan dubbelt så mycket som jag sprungit som mest i sträck. 3,66 km totalt. Ärligt talat, det är förmodligen mer än vad jag sprungit i hela mitt liv. Och varken Alf eller Bella kom fram och sa att nu borde det räcka så jag borde stänga av nu, så då fortsatte jag liksom lite till.
Efter de 27 minutrarna började dock benen bli lite trötta, och huvudet började dunka, så jag stannade. Sen tog det en stund innan jag hämtat mig och kunde sätta mig i några av maskinerna innan gymmet stängde, men det gick ändå förhållandevis snabbt. Jag är grymt glad över mina stora lungor ibland.
Det underbara efter träningspass som det här, är den enorma känslan av uppmjuknad. Jag är helt avslappnad och så skönt uppvärmd och mjuk i hela kroppen efteråt och allting liksom bara är enkelt. Det är så klart ett helvete med vikterna eftersom benen är trötta, men det är ändå ingen katastrof att plåga mig igenom det för kroppen är så varm att det går ändå.
Måste verkligen springa så oftare. Jag skulle dessutom utan problem kunna höja hastigheten med 0.5 både på gå och spring. Underbart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar